I höstas besökte jag Auschwitz och Birkenau. Jag var välinsatt och trodde att jag var förberedd för besöket. Jag trodde fel.
Jag har skrivit förut att det var nära att jag avbröt besöket men beslöt att det var min skyldighet att ta del av det vidriga och att berätta för andra. Delen som handlade om barnen blev för mycket. Nu nästan fyra månader senare inser jag att intrycken alltid kommer att finnas med mig. Det går inte att beskriva vidrigheterna i korta ordalag. Det vore att förenkla för mycket. Bara det som skedde vid den berömda porten varje morgon och varje kväll skulle vara tillräckligt för att anordna minnesdagen. Ändå var det nästan ingenting mot allt som skedde innanför portarna.
Det som var positivt var att det var så många unga människor där. Skolklasser vandrade runt i tystnad under flera timmar. Inget stoj och prat. Jag tror att de förstod och att de också bär med sig minnena från sitt besök; vi får inte glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar