Idag skriver Per Gudmundson på SvD:s ledarsida om valrörelsens tio stora myter.
Här är några av hans slutsatser som är förkortade av mig. Jag rekommenderar läsning av hela artikeln på svd.se.
Under alliansen har mer än en kvarts miljon jobb tillkommit i Sverige – trots global kris. Göran Perssons gamla ouppnåeliga sysselsättningsmål – att 80 procent i åldern 20-64 år skulle ha jobb – har alliansen uppfyllt sedan länge.
Ungdomsarbetslösheten ligger INTE på 25 %. I den siffran räknar man exempelvis också in heltidsstuderande (även gymnasieelever) som söker extrajobb.
SCB har numera ett mått för ungdomar som varken arbetar eller studerar (NEET) och andelen är lägre i dag än när alliansen kom till makten. Första kvartalet 2007 var NEET 6,9 procent – första kvartalet i år landade på 6,6 procent.
Arbetslösheten är högre i dag än 2006. Men förklaringen är huvudsakligen demografisk. Arbetskraften har ökat genom stor invandring, genom att de som tidigare slentrianmässigt förtidspensionerades nu söker jobb och genom att de ålderskategorier som har lägst sysselsättning växer. Det är svårt att se hur de rödgröna skulle ändra det.
Eurostat visade i våras att Sverige har lägst andel långtidsarbetslösa i Europa.
Alliansens största reform, jobbskatteavdraget, är utformad för att gynna vanliga inkomsttagare. Finanspolitiska rådet konstaterade 2013 att ”de största inkomstökningarna äger rum hos dem som har allra lägst inkomst”, och att den tiondel som har lägst inkomst ”får en relativ inkomstökning som är ca tre gånger så hög som för övriga grupper”.
Ginikoefficienten är ett sätt att visa graden av inkomstojämlikheter. I Sverige har den i stort sett varit konstant mellan 2006 och 2012. Den största ökningen av inkomstojämlikheten skedde under regeringen Persson 2002 till 2006.
Alliansens skattesänkningar – som har lett till att fler arbetar – har också lett till att skatteintäkterna blivit högre än någonsin, och resurserna till välfärden större än någonsin. 2006 låg de kommunala skatteintäkterna på 454 miljarder kronor, och 2013 hade de stigit till 600 miljarder.
Skattepengarna till välfärden går inte till skatteparadis. Vård- och omsorgsbranschens rörelsemarginal avviker inte från det övriga näringslivet: utdelningen är mindre än 3 procent av nettoomsättningen. Var sjätte vårdföretag går inte ens med vinst. Majoriteten av de största företagen avstår från utdelning och återinvesterar i företaget i stället. (I friskolor ligger utdelningen lång under 1%, min kommentar)
Och så blöjorna. Enligt socialstyrelsens riktlinjer ska vården ”tillhandahålla individuellt utprovade absorberande produkter”. Man väger blöjor för att kunna ge bästa möjliga vård, och inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar